tisdag 16 maj 2017

Jag vill kunna använda kroppen!

Ser mig i spegeln och tycker att jag ser annorlunda ut, det har hänt en del på bara två år. Jag är ju äldre. Men jag har åldrats fort. Andra ser nog inte det lika mycket, men jag känner inte igen mig riktigt.

Jag rasade en del i vikt förrförra vintern, min maginfektion gjorde ju att jag hade svårt att äta. Plötsligt kunde jag ha en jacka jag inte använt på flera år. Min favoritjacka.
Jag kände mig hemma i den, lite friskare, men bara för att jag var lite friskare då när jag hade kunnat använda den för några år sen. Minnen och känslor ni vet. Men jag var verkligen inte friskare.

Med denna sjukdom går man upp och ner i vikt. Det följer inte något riktigt mönster, eller så är det väldigt individuellt.
Glöm ekvationen att det handlar om hur mycket kalorier man tar in genom mat och hur mycket man gör sig av med i rörelse. Det stämmer knappt på nån.
Men än mindre på en ME-sjuk vars celler har problem att omsätta energi.
En del går upp i vikt i skov, andra går ner.
Jag gick uppåt uppåt sålänge jag inte sänkte min aktivitetsnivå, vilket jag till slut gjorde när jag fick reda på att jag har ME och insåg att jag inte klarar av att konditionsträna. Inte ens att promenera. För det var för hög aktivitet just för mig.
Och jag tyckte ju det, att det var så konstigt att jag alltid gick upp i vikt ju mer jag motionerade. Förutom att jag blev sjukare i flera dagar efter. 

När jag blev sängliggande stannade min viktuppgång. Jag åt precis som vanligt som när jag rörde mig mer, men stannade i vikt.
Fascinerande. Men jag hade slutat stressa kroppen.
Strax innan det hade jag dessutom kommit över mina värsta kroppskomplex och matfixeringen. Den där långa bantningen som började när jag var 14 bara för att jag fick bröst, den slutade jag med när jag var 40. Man skulle va rätt platt och pojkig i kroppen på 80-talet. Atletisk. Solbränd. Bröst var väl okej, men helst platta, annars siliconfasta. 

Vad jag väger eller hur jag ser ut är helt ointressant, det som är jobbigt är förändringar jag inte hänger med i och att min kropp är rätt obrukbar. Jag vill känna mig stark. Det må fladdra och korva sig, men jag vill kunna använda min kropp. Se lite friskhet i ansiktet.
Dansa som jag gjorde förr ibland, som en galning, hemma för mig själv tills jag stupade. När jag satte igång att dansa brydde jag mig inte om hur jag såg ut. Trots extrema komplex.

Förrförra vintern då jag rasade i vikt, så tappade jag muskler först och främst. Det blev en annan kropp än jag var van vid. 
Jag var på helspänn att jag skulle börja få komplimanger för att jag gått ner i vikt. Folk gör så. "Va fin du är, har du gått ner i vikt?"
Dom där orden som berättade att jag innan dess inte var så fin. 
Ingen kommmenterade tack och lov. Jag tror folk i min omgivning förstått att jag inte vill höra sånt.

Förra vintern började jag gå upp i vikt igen och med råge.
Min gamla jacka blev för liten igen men också jackorna jag haft innan dess, med min nu-har-jag-landat-vikt. Jag älskar dom jackorna, så det är surt. Men enbart därför. 

Kroppen vill kompensera, den lägger på sig lite extra efter svält, så är det och jag vet det, men jag är ovan med förändringar, och jag vill kunna använda min kropp i rörelse.

Jag välkomnar åldrande, skavanker och kilon men jag vill hänga med i svängarna och jag vill framförallt kunna använda kroppen mer och känna mig lite friskare än jag gör nu!




2 kommentarer:

  1. Den där vikten blir ju ingen klok på :-p kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, ingen idé att fundera på ens 😁 Kram💞

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!