lördag 26 november 2016

Sagan om barnläkaren som stickade en offerkofta

Det var en gång en barnläkare som tyckte att en del sjukdomar inte fanns på riktigt och att dom som sa att dom var sjuka bara hittade på. Inte hittade på hursomhelst, utan mer att kroppen lurade sig själv sjuk. Det var lite konstigt.

Han hade flera vänner som också hävdade detta, fastän dom bästa vetenskapsmännen ute i den stora vida världen för länge sedan sett att dessa sjukdomar var på riktigt. 

Men barnläkaren kunde inte läsa så bra och orkade inte läsa de stora vetenskapsmännens skrifter. 

När man berättade för honom att han hade fel så ville han inte erkänna det. Nej, för hur skulle han kunna det, när han så länge lyckats övertyga så många om att han hade rätt. Han hade nämligen skrivit om hitte-på-sjukdomarna i en tidning i många år och folk hyllade honom. För det lät så billigt och enkelt att ta hand om sjuka som bara inbillade sig istället för att leta reda på ett botemedel för en riktig sjukdom.

Så en dag skulle Hälso- och sjukvårdsnämnden i den västra delen av riket besluta vilken slags vård dessa sjuka skulle få. Dom som barnläkaren tyckte inbillade sig.

Det fanns redan en liten klinik i västra delen av riket, i dalen vid kvarnbyn, med en professor och några läkare som hade jobbat länge med sjukdomarna och som visste att det var på riktigt. De såg att de sjuka istället ofta var inbillningsfriska och arbetade och slet så länge, trots att de var sjuka, att de till slut ramlade ihop i en liten hög.

Även om det ännu inte fanns någon bot mot sjukdomen så lärde läkarna ut hur dessa sjuka kunde hantera sin vardag och höja sin livskvalité. Dom gav medikamenter och behandling som lindrade något, och som gjorde att många kunde arbeta igen, åtminstone litegrann.
Sjuka från hela riket vallfärdade till kliniken och dess läkare och kände sig hjälpta och hoppfulla.

Men nämnden ville inte dom sjukas bästa och tyckte att läkarna på kliniken var knäppgökar så dom bestämde att kliniken skulle stänga. Det kunde dom egentligen inte bestämma, det var ju inte deras klinik, men dom kom på en plan!

Dom gav läkarna ett erbjudande som dom inte kunde tacka nej till. Om dom bara skrev under ett papper skulle nämnden se till att många nya sjuka kunde komma till kliniken.

Läkarna blev glada över erbjudandet och tackade ja. Men när ordförandens fogdar kom med det färdiga kontraktet till läkarna fick dom se att det fanns ett nytt villkor. Dom sjuka fick gärna komma till kliniken men bara om kliniken avskedade alla sina läkare!

Det var naturligtvis olagligt att göra så men i den delen av landet kom man ofta undan med sånt ganska länge. Det var rena rama vilda västern kan man säga.

Dom sjuka och läkarna protesterade högljutt och skrev brev till ordföranden i nämnden och vädjade att läkarna skulle få vara kvar. Han svarade bara nån gång ibland, väldigt rörigt, och ibland ljög han. 

Han höll knappt reda på nånting, men vad skulle han säga, nämnden bröt ju mot lagen och det kan man ju inte erkänna, bara sådär. Det blev jättestressigt för honom.

Barnläkaren tyckte det här var så tråkigt. Tänk att den stackars ordföranden skulle behöva stå ut med folkets protester på det där sättet. Så barnläkaren stickade en offerkofta till ordföranden och visade upp den fina koftan i tidningen.

Ordföranden blev så glad och satte på sig koftan och visade i sin tur upp den på sin privata Facebook. Äntligen någon som förstod hur jobbigt han hade det med alla sjuka, som inte tyckte om att bli kallade för inbillningssjuka, och som ville ha kvar kliniken med några av dom bästa läkarna i landet!

2 kommentarer:

  1. Synd att sagan var sann. Och pinsamt för ordföranden. Nu har han väl både offerkofta och prestigekeps.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis. Man hoppas ju på en del 2 och på ett bättre slut där alla lever lyckliga i resten av sina dagar!

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!