Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till kampanjen Millions missing i Sverige!

torsdag 6 oktober 2016

Temanummer om ME i Socialmedicinsk tidskrift

Alla artiklar i det senaste numret av Socialmedicinsk tidskrift går att ladda ner som pdf, klicka på bilden så kommer du direkt till artiklarna.


Jag har inte haft ork till att läsa alla artiklar än men har läst dom flesta. Jag blev speciellt berörd av fallbeskrivningarna och artiklarna om ME hos barn och unga.

Här är ett utdrag ur berättelsen om Henrik och Karin, många tårar föll när jag läste detta, mycket igenkänning och sorg kom över mig:

"Redan innan Karin blev sjuk hade vi börjat prata om att flytta till hus. Efter sjukdomsdebuten trodde vi båda att det inte skulle dröja länge innan hon fick behandling och blev frisk igen. Vi släppte inte tanken på ett hus nära naturen för utflykter, bad och motion. Och en stor trädgård. Det hela tog tid eftersom Karin blev bara sämre och sämre, men vi insåg till slut att vårt dåvarande boende, i en liten radhusetta, inte var hållbart när Karin blev alltmer känslig för ljud och ljus, och av att jag bara rörde mig i lägenheten. Efter mycket funderande slog vi till på en byggklar tomt strax utanför Stockholm och upphandlade bygget av huset. Jag minns fortfarande sista gången Karin och jag gjorde en gemensam utflykt. Det var när vi åkte till tomten för att göra mätningar för att se hur vi skulle planera trädgården. På vägen dit låg Karin i baksätet som vanligt eftersom det är mindre ansträngande än att sitta upp. Hon kämpade sig långsamt och med många stopp runt tomten med ena änden av måttbandet medan jag stod för de längre förflyttningarna. Det var sista gången grannarna såg Karin på benen.

Nu när vi bott i huset några år känner jag mig ibland fortfarande lite uttittad av grannarna eftersom det ser ut som att jag bor helt själv i ett stort hus med stor tomt. När jag förklarar läget möts jag antingen av förståelse och medlidande eller av ”Det går nog över snart ska du se”, vilket jag uppfattar som vänligt men en brist på något bra att säga. Jag ser grannarna gifta sig, skaffa barn och göra allt som vanliga familjer gör. Det känns som att vi bor i huset där tiden står still, liksom i ett vakuum. Jag missunnar inte grannarna, eller andra för den delen, att leva ett liv där hela familjen är på benen och bygger snögrottor, cyklar ut på picknick eller bara sitter och äter tillsammans, men jag kan inte säga att jag inte är avundsjuk. "

Skillnaden är ju att både min man och jag har ME, men min man är den som har mer ork, och jag orkar ut på små utflykter några gånger per år till skillnad från Karin, det är jag så oerhört tacksam för. 
Jag önskar så att Henrik och Karin en vacker dag kan göra utflykter igen, om så bara komma ut i trädgården tillsammans.

Här är hela deras berättelse:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!