Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

söndag 10 juli 2016

Vilken nostalgitripp


Igår fick jag för mig att resa lite med Google Earth och Google maps, återse platser jag varit på eller kolla in ställen jag skulle vilja åka till.
Zoomade in mitt gamla hus och min arbetsplats uppe i Dalsland och började plötsligt gråta. Vadan detta tänkte jag, det var ju så mysigt och fint och allt! Men jag tror det var längtanstårar, och vetskapen om att jag inte kan åka på utflykter längre som vi gjorde för några år sen.

Jag bodde där på nittiotalet och jobbade som sluss- och brovakt vid Dalslands kanal, mitt i ett litet samhälle bredvid ett pappersbruk. Jag bodde i en röd stuga, slussvaktarbostaden, och jobbade fyra somrar i rad med att slussa båtar, kanoter och passagerarfartyg upp och ner för två slussar och en bro.

Det är enda perioden i mitt liv som jag klarat att jobba heltid, det blev tre månader på raken under fyra somrar och efter det några månaders heltid inom kommunen som fritidsledare och samordnare för nån slags arbetslivsintroduktion för ungdomar. Men fjärde året hade jag försämrats rejält efter en svår EBV-infektion och behövde därför säga upp mig och flytta, den fysiska ansträngningen var för stor och gjorde mig bara sämre och sämre.

Det var så sorgligt, jag älskade att jobba med kroppen, med folk och mitt ute i naturen. Ett pappersbruk bredvid visserligen, men kanalsystemet slingrade sig genom berg, dal och skog och små samhällen. Min sluss var ju inte direkt den man fotade om man reste genom slussystemet, det fanns mer idylliska stationer ovanför min sluss, uppe i skogen. 

Men kul hade jag och under högsäsong var det fullt upp att göra från morgon till kväll (då var jag tvungen att ha anställda biträden för att kunna dubbelslussa, biträdet tog upp turister i nedre slussen och jag tog ner ett gäng i övre slussen, och så möttes dom i mellanbassängen). Eftersom landsvägen gick rakt igenom samhället och över den bro jag öppnade och stängde så stannade många turister på genomresa till för att kika på slussningarna. Jag älskade den stressen och myllret, även om min kropp sa ifrån om och om igen. Jag sov så fort tillfälle fanns och var en zombie resten av året.

Under dessa år och ett år innan jag började som slussvakt så jobbade jag som fritidsledare på deltid på höst- och vårtermin. Mestadels kvällstid och det passade bra eftersom jag inte var vaken i huvudet förrän framåt eftermiddag/kväll. Ja förutom vid 3 då, då jag alltid blev paniktrött och sov om det alls gick att ordna (ett golv kunde räcka).

Som jag älskade dessa jobb! Och allt folk som jag jobbade med! På den tiden, innan jag fick infektionen som gjorde att jag fick sluta som slussvakt, så hade jag en mildare form av ME och hade väl fortfarande haft en mild form nu om jag bara hade vetat om att jag hade en neurologisk sjukdom som blir sämre av för mycket aktivitet.

Jag cyklade i mitt jobb som slussvakt, fram och tillbaka mellan slussarna och bron för att hinna med båttrafikens flyt, men jag hade ändå inte fixat att gå den sträckan om det hade funkat med båttrafiken, det hade mina ben aldrig pallat.

På vintrarna tänkte jag att jag skulle stärka upp mig inför slussäsongen genom träning men jag pallade inte ens att ta mig till gymmet inne i samhället. Jag var helt dränerad efter säsongens arbete. Det var precis att jag klarade att handla och att ta mig till fritidsgården ett par kvällar i veckan.

Och det var precis att jag klarade slussningen, för egentligen ingick även skötsel av slussområdet i mina arbetsuppgifter, men jag fixade inte att klippa gräset som var längs med slusskanterna. Som tur är förbarmade sig slussbolagets tekniker över mig och gräset och ryckte in när det var dags.

Jag bodde i en alldeles underbar liten stuga och hade massa drömmar och planer om att sköta om lite nya växter men det gick ju inte alls. Som tur är fanns det redan vackra rosa klängrosor i en rabatt på framsidan av huset och dom trivdes utmärkt bara jag beskärde dom på våren, och det var vad jag fixade.

Nostalgigråtet ja, jo men jag längtar ju tillbaka, för det är nog det vackraste landskapet jag vet. Så orört och genuint, rent och friskt. Och ändå inte så långt bort som Norrland.
I början av 00-talet så hyrde jag och min man en sommarstuga däruppe och tänkte att den lilla biten från Göteborg och dit upp skulle gå bra och att vistelsen i stugan och i naturen skulle bli en härlig avkoppling för oss så fort vi hade möjlighet att åka. Men nej, vi var helt slut bara av resan upp och att fixa och dona med det som behövdes i stugan för att kunna vara där några dagar i taget, så vi fick lägga ner det också.
Jag minns inte när vi var däruppe senast, men det var nog på någon studentfest tror jag och det är nog 10 år sen nu.

Jag tror att det är vädret nu och tiden på året som gör mig så Dalslandsnostalgisk.
Mitt i högsäsongen för slussning och det typiska molniga sommarvädret. Det var nog bara nån av dom somrarna som vädret var kanon, inte hela tiden, men såpass att man slängde sig i sjön på kvällen nedanför nedre slussen och inte frös när man vandrade hemåt mot stugan sen.

Å vad jag saknar den där snabba jargongen och tjusningen med att slussa! Jag vill funka så igen! Även om jag inte funkade helt då! Men om jag skulle hamna på den nivån igen så skulle jag känna mig frisk om man jämför med hur jag har det nu. Tänk vilka perspektiv det ger!

Efter sista slussäsongen jag gjorde så flyttade jag till en liten kuststad där jag bodde ett år. Jobbade 3 månader som receptionist på en camping och blev dålig igen.
Sommaren efter det flyttade jag ner till Göteborg och tänkte att jag nog skulle orka plugga istället, läste in gymnasiet med nöd och näppe men efter två terminer började både kropp och hjärna säga ifrån rejält. Jag fattade inte vad som hände, för sista terminen anmälde jag mig bara till en Svenska B, lätt som en plätt, men hjärnan bara tvärvägrade.
Totalt. Jag kunde inte ta mig ut annat än till närliggande affär och bibliotek men hade svårt att ens åka två hållplatser för att ljusbehandla mina eksem två gånger per vecka. För att inte tala om bassängträning för min värk. Omöjligt. Tog mig inte dit. Blev inte alls starkare eller piggare i kroppen som dom andra patienterna blev som också hade fibromyalgi. 

Jag sänkte nivån och tänkte att promenader skulle vara lagom. Inte en chans. Tog alltid trapporna istället för hiss och fick betala hårt. En sån obeskrivlig känsla att kroppen bara lägger av energimässigt, den som kunde hålla igång åtminstone tre månader i sträck på cykel runt en sluss. Jag kände mig jättestark ju, vad var det som var fel?

I den vevan hade jag börjat slussas in i psykiatrin, värk och trötthet var ju nämligen ett tecken på psykisk ohälsa och det botas med terapi i timtal och genom att röra på sig ännu mer. 
Och att aktivera sig. Jag behövde bara lite pepp för det, lite motivation att komma igång, och sen skulle allt bara gå av farten. Värken och tröttheten skulle minska och vips så skulle jag vara igång igen med att jobba. När jag var tillräckligt motiverad.

Efter år med flertalet försök att göra mig 'motiverad' så förstod väl nån terapeut till slut att jag hade motivation så det räckte och blir över men att det inte hjälper sålänge min kropp säger ifrån på en ganska låg aktivitetsnivå. Eller att vi redan ältat det jobbiga i barndomen som trots allt var rätt överkomligt om man jämför med andras barndomstrauman. 
Och en och annan läkare kunde hålla med om att den där infektionen på 90-talet nog ändå hade mer att göra med min ohälsa än vad man velat se till innan. 
Det tog några år och en massa misslyckade arbetsterapiförsök innan läkarna insåg att jag inte alls var psykiskt belastad annat än på grund av extrem fysisk utmattning och att det var sjukdomskänslan i kroppen som blev psykiskt belastande istället för tvärtom. Att jag behövde backa och vila istället för att försöka aktivera mig för att få tillbaka orken.

Ja hjälp vad långt det här blev. Men det är tankar som kommit igång efter min lilla kart-googling.
Jag började gråta av nostalgi och längtan men nu känns det väldigt tydligt att det också är tårar av saknad att jobba och kunna använda kroppen som jag gjorde förr. Och hjärnan. Jag var så bra på det där, att slussa i exakt rätt fart så att slussningen skulle bli trivsam för turisterna men också kunna hålla schemat och trafiken flytande.
Cykla och öppna bron så snabbt att båtarna som gled ur slussen inte skulle behöva angöra väntbryggan innan bron gick upp, utan bara kunna glida förbi smidigt. Sen ta emot nästa gäng som väntat på sin tur. Hinna slussa igenom båda slussarna precis innan jag behövde fylla bassängen igen för att ta ner passagerarbåtarna enligt tidtabellen.

Lugna ner turister som bara måste få komma ner dit dom skulle trots att dom var för sent ute. Eller dom som ansåg sig ha så stor båt att dom tyckte sig få bestämma var i slussen dom skulle placeras. Ofta i kombination med att dom minsann var äldre än mig och dessutom män. Bah! Det där gick jag ju aldrig med på såklart. Min sluss, mina ordningsregler. Och det gick alltid bra. 
Jag hade ju ingen aning om det innan jag började jobba med det, men jag hade bra ögonmått och ett bra hum om volym och sånt. Hur snabbt det gick att tömma en omgång sluss med nivåskillnad på 6 meter. Hur många kanoter som fick plats i en uppåtslussning och ändå kunna köra helt öppna luckor. Utan att välta en endaste kanot.

Jamen å vad jag skulle vilja jobba så igen! 
Kanske en lugnare station, som den ovanför mina slussar, men en enda sluss och med endast en nivåskillnad på två meter. Där kan man pausa en halvtimme före nästa slussning eftersom båtarna som komer från 'min' sluss eller ovanifrån är dubbelslussar. Och därifrån syns inte pappersbruket, där är man mitt i skogen.
Googla på "18:e sluss Dalsland kanal" så får ni se.
Drömma går ju!

Så superlångt det blev, och säkert jätterörigt och en massa grammatiska fel, men orka. Jag behövde minnas lite.
Så fort jag orkar lägger jag ut lite bilder från slussen från mitt 'riktiga' album, stay tuned!

4 kommentarer:

  1. Vad fint att få höra om ditt arbete vid kanalen, låter idylliskt! Jag kan se dig njuta av både arbetet, naturen och människorna - önskar innerligt du kommer få uppleva det igen. Åtminstone som turist. En dag. ❤️

    SvaraRadera
  2. Hur många kan skryta om att vara gift med fd slussvakterska? Inte många! Och ögonmåttet har du ju kvar, minst sagt!

    SvaraRadera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!