Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till kampanjen Millions missing i Sverige!

måndag 25 juli 2016

Tacksam

Tvestjärtarna har ätit upp alla blad på blomkrassen som jag sådde tidigt i våras. Så surt! Så igår åkte alla plantor ner i sopsäcken, men jag fick ihop en liten vas med dom blommor som var kvar. Älskar dom!

Jag sådde fyra olika sorter i alla möjliga färger men det var bara två som tog sig (och lockade till sig tvestjärtarna), en heter Paso Doble, den är mörkröd, och den andra Whirlybird Cherry Rose som har en härlig korall/hallonrosa färg.

Tacksam att det faktiskt hann komma lite blommor! Nu inväntar jag dahliorna och solrosen!






fredag 22 juli 2016

Glamping på vardagsrumsgolvet

Vår balkong är ju för liten att sova på men  jag och min man testade att sova på vardagsrumsgolvet med vidöppen balkongdörr, och känslan var nästan samma som att sova ute. Friskt!

Jag flyttade till sovrummet igen vid 5 när solen gått upp, det var lite för kallt för min ömma kropp som har något virus nu och inflammationer i olika muskler. Sov med mössa på men det hjälpte sådär.
Men så vackert med soluppgång som färgade skogen orange!

Hoppas på lite mer ljummen natt, och lite mindre isärglidande madrasser, så kanske jag fixar att sova där hela natten. 
För det kändes så mysigt att låtsascampa, och med myggnätet över oss blev det som ett tält. Man kan aldrig bli för vuxen för att bygga kojor på vardagsrumsgolvet! 





torsdag 21 juli 2016

In med det vackra

Det här med att kunna plocka blommor från balkongen till små vaser på fönsterbläcket och njuta av dom i skymningsljuset. Det är en speciell känsla.






onsdag 20 juli 2016

Det lutar åt att jag har en virusinfektion ovanpå allt elände

Influensasymptom ovanpå influensasymptom.
Ringde vårdcentralen igår och bollade huruvida jag kanske har nåt mer än bara det gamla vanliga. Och det verkar så.
Vilket dessutom ger extra mycket symtom på mina kroniska sjukdomar.
Mina eksem som ju varit under kontroll i flera månader har blossat upp rejält. Det brinner och svider och hårbotten är full med blåsor och sårskorpor.
Feber kring 38, hemsk värk som vandrar, svår huvudvärk, illamående och en mage som känns på gränsen till magsjuka hela tiden.
Svullna lymfkörtlar under och kring käken.
Svag hosta och ibland ont i halsen.
Allt kommer och går, och påminner ju om min ME men känns lite mer ändå, det är dessutom inte ansträngningsutlöst.

Ja, och så tennisarmbågen också.

Sjuksköterskan sa att det går lite skumma virus nu, nån slags influensa som håller i sig ganska länge men som är rätt diffus. Folk känner sig håglösa.

Nu har jag varit dålig i 10 dagar, men innan dess hade jag en släng en vecka och sen kände jag mig okej (bara vanliga influensasymptom) en vecka emellan nästa period som alltså nu är 10 dagar.

Men vi avvaktar med läkarbesök, jag riskerar att bli ännu sämre av att åka in, men om det håller i sig nästa vecka så behövs det kanske kollas upp.

Mitt immunförsvar jobbar ju inte som det ska med infektioner, så mina symptom kan hålla i sig ännu längre än för en någorlunda frisk människa. Bara att hoppas att det snart är på väg tillbaka till vanliga MEn. Som jag ju är så trött på.

Nu orkar jag inte älta det mer, blir tokig på allt nu, men härom kvällen bjöd himlen på vackra färger:






tisdag 19 juli 2016

Balkongprakt

När larver och tvestjärtar började gnaga på mina dahlior som jag drivit upp från knöl så fick jag lite lätt panik. Dom äter så fort! Blomkrassens blad är helt perforerade och det får bara inte hända med dahliorna också som sakta men säkert snart når 1 meters höjd.

Så jag googlade och läste på och kom fram till att det var dags för pyretrin, ett 'naturligt' bekämpningsmedel gjort på krysantemum och rapsolja.

Min man åkte iväg till blomstervaruhuset eller vad man kallar det för, för att köpa det, och där fanns minsann även dahlior som redan var i blom. Det behövde jag som tröst kände jag! Jag har längtat så oerhört efter blommorna och har massa dahlia-odlande små farmer (när jag blir frisk ska jag ha en blomfarm) i mitt flöde på Instagram, men det har inte hjälpt. 
Nu, nu, nu, är mitt motto ibland!

Den här rosa fick det bli i väntan på att mina ska blomma:










måndag 18 juli 2016

Otacksamhetsmåndag

Nej, idag summerar jag inte veckans höjdpunkter som jag är tacksam för. Jag vaknade upp med en enorm nedstämdhet och ökade fysiska symptom. Eller snarare, dom fysiska symptomen har ökat hence nedstämdhet bara av att vakna.

Så här är en lista på det som gör mig less just nu:

Att min man blivit försämrad på grund av allt slit med bilen, såpass att han nu är sjukskriven. 

Att min man bara har två veckors semester eftersom resten gått åt till bilfix.

Att vi inte kommer kunna ha semester i ordets vanliga bemärkelse eftersom jag är för sjuk att semestra.

Att min ME haft ett progressivt förlopp sen 2012 och att det ännu inte stabiliserat sig.

Att det finns ME-patienter som har progressiv ME och som inte ens kan förvänta sig att det kan stabilisera sig eller vända. Det blir sakta men säkert värre hur bra dom än reglerar sin aktivitetsnivå. Jag är så oerhört ledsen för deras skull❤️

Att jag innan 2012 hade medelsvår ME sen högstadiet.
I TRETTIO ÅR. 
Innan dess en mild-medelsvår sen 6-årsåldern. 
Och att jag klandrade mig själv som inte orkade det som andra barn orkade. Att jag tog bussen till skolan när det var cykelavstånd, satt ner under gympalektionerna för att inte svimma.
Hasade ner i skolbänken för att jag inte hade kraft att sitta upp och därmed ansågs lat och ja, ohyfsad är väl ordet.
Sov varje eftermiddag efter skolan i flera timmar och därför misslyckades med läxor.
Att jag inte ORKADE men VILLE så himla mycket.

Att jag ligger ner helt horisontellt 22 timmar per dygn. Inte halvsitter ens.

Att jag denna sommar inte kommit ut till havet än. Mitt andningshål för att orka ligga horisontellt 22 timmar per dygn resten av året.

Att jag bara åkt ut med min elscooter en enda gång hittills i år. Det var en underbar gång men just nu ger jag plats för det negativa. 





lördag 16 juli 2016

Lyrik på en lördag - Johan Ludvig Runeberg

Sorg och glädje

Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena
än den andra ensam.
Sen den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
ty min sorg är sällhet
och min glädje vemod.


-Johan Ludvig Runeberg

Ååh vad jag älskar denna, den går på repeat genom mitt liv! 



onsdag 13 juli 2016

Det här är en riktigt kämpig dag

Jag har ju fått tennisarmbåge. Fy vad det gör ont. Jag står knappt ut just nu men är tacksam att jag ändå kunnat sova någorlunda senaste nätterna.
Det blir ju så komplicerat med en sån här grej ovanpå allt. Jag ligger ju ner hela dygnet förutom ett par timmar, så det blir extra belastning.

Jag tål inte heller antiinflammatorisk medicin, inte ens lokalt verkande gelé. Och smärtan går ända upp till nacke och axlar. Jag stretchar så gott det går, men det hjälper knappt.

Min osteopat är såklart på semester i fyra veckor, annars brukar han kunna behandla och lindra.
Men igår hittade min man ett speciellt förband för tennisarmbåge som dämpar smärtan lite genom tryck. Hoppas det ska avlasta och i längden göra att inflammationen minskar.

Hur har jag lyckats få tennisarmbåge då, jag som inte kan röra mig så mycket? Jo när jag väl rör mig så gör jag ofta för kraftfulla rörelser och på fel sätt eftersom jag har för lite uthållighet i musklerna. Nya rörelser ger ofta skador hos mig, ibland akut men ibland på längre sikt, och i detta fall började det med en ny tyngre vattenkanna vid sängen och en ny vinkel eftersom vi även bytte sovrum och hade ett annat sängbord med en annan höjd i nya sovrummet.

Jag blev svårt utmattad bara av att byta rum även om min man gjorde det tunga, men jag småflyttade grejer lite här och där, och sov sämre första nätterna.
Så det tog på mina krafter. Och så låg jag nu på andra sidan om sängen än innan, hade ett högre sängbord och som sagt, en ny vattenkanna. Lite större och lite tyngre, tänkte att större var smart så att min man eller jag slapp springa och fylla på så ofta.

Men det blev för stor förändring och jag hade även svårt under den perioden att sitta upp och hälla upp vatten, det blev halvliggandes, så det blev minst sagt jättetungt för hela överkroppen och nya muskler som plötsligt skulle göra gympass.

Jag bytte kanna till slut, men sen blev jag lite piggare igen och kunde börja handarbeta och greja lite med krukor på balkongen. Jippi tänker jag då och inte alls på hur rörelserna borde göras mer energisparande eller muskelvänligt. Musklerna som var lite lätt inflammerade fick inte den vila dom behövde och jag hade heller ingen aning om hur jag skulle stretcha. Jag visste inte ens att jag höll på att få tennisarmbåge eftersom jag aldrig haft det innan. Värken var fortfarande bara molande och jag är så himla van vid det att jag inte tänkte så mycket mer på det. Det gick an. Värre värk har jag haft.

Men nu så, nu har kroppen sagt ifrån rejält och det är väldigt surt. Surt att vädret är så dåligt också och att jag ännu inte kommit ut till havet. Det var många år sen sist som jag haft så sen havsdoppspremiär. Jag har mått mycket sämre än såhär och ändå kunnat snorkla eller bada, men i år blev det ju knas med bilen, och är fortfarande, så vi har lagt såna utflykter på hyllan tills det ordnar sig.
September kanske blir varmt? Det har ju hänt förut, så det hoppas vi på.

Och så har tvestjärtar ätit på och perforerat både blad och blommor på mina buskkrassar, jättesur för det! Ingen aning hur man blir av med dom och regnet gör väl att dom trivs extra bra.

Men det är fin färg på blomman!

Det gör ont att skriva, så typiskt mig att göra det ändå. Jaja, nu är det gjort.




tisdag 12 juli 2016

Mitt liv som slussvakt

skulle boken ha hetat.  Det hände många roliga saker under mina fyra år som slussvakt vid Dalslands kanal på 90-talet som jag skulle kunnat ha skrivit en bok om.

Jag gick igenom många omvälvande saker som person under dom åren, både bra och lite mindre bra, men allt det har ändå gett mig ett bagage som jag formats av på ett bra sätt. Fostran av livet kan man säga. Jag var i 20-årsåldern och hade mycket att lära. 

Men mestadels hade jag ju väldigt roligt, livet var ett äventyr och jag gillade svåra utmaningar. Jag hade aldrig slussat i hela mitt liv, alltså som turist, eller ens semestrat med båt eller kanot, så för mig var detta en helt ny värld. 

Mer orkar jag inte skriva nu eftersom jag har fått en fruktansvärd värk i axlarna och även en tennisarmbåge. Knappt något som hjälper så det är bara att vänta ut och belasta arm och axlar så lite som möjligt. Svårt eftersom jag ligger ner på sidan, men att skriva på mobilen är inte heller det bästa. Så här kommer lite bilder från slussen (suddiga eftersom jag fotat med mobilen från albumet med pappersfoton) och så finns mitt tidigare inlägg om mitt slussliv här:

Min stuga sedd från min nedre sluss. Vattnet framför är mellanbassängen mellan mina två slussar.

Och det här är den omvända utsikten, här står jag utanför min stuga och tittar ner över slussarna, slusskuren och Laxsjön längst ner. Bakom slusskuren är det stora fula och illaluktande pappersbruket. Som ändå är rätt coolt och som är med i filmen Smala Sussie. 

Slusskuren där jag hade en säng eftersom jag alltid var så paniktrött och inte hann upp till stugan för att vila mellan slussningarna. 

Bästa C! Slussbiträde hos mig två somrar. 

I regn och rusk med min väninna A som var mitt slussbiträde andra året. Vi hade hemskt kul!

Jag och några båtturister.

Broöopning sedd från baksidan av min stuga.

Min goa minigris Ebba som jag hade en vinter tills hon började löpa och blev lite svår att hantera. Hon fick flytta till en 4H-liknande gård och blev enormt uppskattad av barnen där!

måndag 11 juli 2016

Tacksamhetsmåndag

Förra veckans braiga:

Hemtjänstvikarie helt doftfri och väldigt tyst av sig. 

Osteopatbesöket. Lindring.

Tänk att jag kunde plocka ur diskmaskinen en dag! Det var några månader sen sist.

Växterna på balkongen och kvällsbönen där. Det där att kunna blicka rätt ut i universum och prata med honom som jag är bombsäker på har skapat allt. Det är till honom all min tacksamhet går i slutet av dagen.


söndag 10 juli 2016

Vilken nostalgitripp


Igår fick jag för mig att resa lite med Google Earth och Google maps, återse platser jag varit på eller kolla in ställen jag skulle vilja åka till.
Zoomade in mitt gamla hus och min arbetsplats uppe i Dalsland och började plötsligt gråta. Vadan detta tänkte jag, det var ju så mysigt och fint och allt! Men jag tror det var längtanstårar, och vetskapen om att jag inte kan åka på utflykter längre som vi gjorde för några år sen.

Jag bodde där på nittiotalet och jobbade som sluss- och brovakt vid Dalslands kanal, mitt i ett litet samhälle bredvid ett pappersbruk. Jag bodde i en röd stuga, slussvaktarbostaden, och jobbade fyra somrar i rad med att slussa båtar, kanoter och passagerarfartyg upp och ner för två slussar och en bro.

Det är enda perioden i mitt liv som jag klarat att jobba heltid, det blev tre månader på raken under fyra somrar och efter det några månaders heltid inom kommunen som fritidsledare och samordnare för nån slags arbetslivsintroduktion för ungdomar. Men fjärde året hade jag försämrats rejält efter en svår EBV-infektion och behövde därför säga upp mig och flytta, den fysiska ansträngningen var för stor och gjorde mig bara sämre och sämre.

Det var så sorgligt, jag älskade att jobba med kroppen, med folk och mitt ute i naturen. Ett pappersbruk bredvid visserligen, men kanalsystemet slingrade sig genom berg, dal och skog och små samhällen. Min sluss var ju inte direkt den man fotade om man reste genom slussystemet, det fanns mer idylliska stationer ovanför min sluss, uppe i skogen. 

Men kul hade jag och under högsäsong var det fullt upp att göra från morgon till kväll (då var jag tvungen att ha anställda biträden för att kunna dubbelslussa, biträdet tog upp turister i nedre slussen och jag tog ner ett gäng i övre slussen, och så möttes dom i mellanbassängen). Eftersom landsvägen gick rakt igenom samhället och över den bro jag öppnade och stängde så stannade många turister på genomresa till för att kika på slussningarna. Jag älskade den stressen och myllret, även om min kropp sa ifrån om och om igen. Jag sov så fort tillfälle fanns och var en zombie resten av året.

Under dessa år och ett år innan jag började som slussvakt så jobbade jag som fritidsledare på deltid på höst- och vårtermin. Mestadels kvällstid och det passade bra eftersom jag inte var vaken i huvudet förrän framåt eftermiddag/kväll. Ja förutom vid 3 då, då jag alltid blev paniktrött och sov om det alls gick att ordna (ett golv kunde räcka).

Som jag älskade dessa jobb! Och allt folk som jag jobbade med! På den tiden, innan jag fick infektionen som gjorde att jag fick sluta som slussvakt, så hade jag en mildare form av ME och hade väl fortfarande haft en mild form nu om jag bara hade vetat om att jag hade en neurologisk sjukdom som blir sämre av för mycket aktivitet.

Jag cyklade i mitt jobb som slussvakt, fram och tillbaka mellan slussarna och bron för att hinna med båttrafikens flyt, men jag hade ändå inte fixat att gå den sträckan om det hade funkat med båttrafiken, det hade mina ben aldrig pallat.

På vintrarna tänkte jag att jag skulle stärka upp mig inför slussäsongen genom träning men jag pallade inte ens att ta mig till gymmet inne i samhället. Jag var helt dränerad efter säsongens arbete. Det var precis att jag klarade att handla och att ta mig till fritidsgården ett par kvällar i veckan.

Och det var precis att jag klarade slussningen, för egentligen ingick även skötsel av slussområdet i mina arbetsuppgifter, men jag fixade inte att klippa gräset som var längs med slusskanterna. Som tur är förbarmade sig slussbolagets tekniker över mig och gräset och ryckte in när det var dags.

Jag bodde i en alldeles underbar liten stuga och hade massa drömmar och planer om att sköta om lite nya växter men det gick ju inte alls. Som tur är fanns det redan vackra rosa klängrosor i en rabatt på framsidan av huset och dom trivdes utmärkt bara jag beskärde dom på våren, och det var vad jag fixade.

Nostalgigråtet ja, jo men jag längtar ju tillbaka, för det är nog det vackraste landskapet jag vet. Så orört och genuint, rent och friskt. Och ändå inte så långt bort som Norrland.
I början av 00-talet så hyrde jag och min man en sommarstuga däruppe och tänkte att den lilla biten från Göteborg och dit upp skulle gå bra och att vistelsen i stugan och i naturen skulle bli en härlig avkoppling för oss så fort vi hade möjlighet att åka. Men nej, vi var helt slut bara av resan upp och att fixa och dona med det som behövdes i stugan för att kunna vara där några dagar i taget, så vi fick lägga ner det också.
Jag minns inte när vi var däruppe senast, men det var nog på någon studentfest tror jag och det är nog 10 år sen nu.

Jag tror att det är vädret nu och tiden på året som gör mig så Dalslandsnostalgisk.
Mitt i högsäsongen för slussning och det typiska molniga sommarvädret. Det var nog bara nån av dom somrarna som vädret var kanon, inte hela tiden, men såpass att man slängde sig i sjön på kvällen nedanför nedre slussen och inte frös när man vandrade hemåt mot stugan sen.

Å vad jag saknar den där snabba jargongen och tjusningen med att slussa! Jag vill funka så igen! Även om jag inte funkade helt då! Men om jag skulle hamna på den nivån igen så skulle jag känna mig frisk om man jämför med hur jag har det nu. Tänk vilka perspektiv det ger!

Efter sista slussäsongen jag gjorde så flyttade jag till en liten kuststad där jag bodde ett år. Jobbade 3 månader som receptionist på en camping och blev dålig igen.
Sommaren efter det flyttade jag ner till Göteborg och tänkte att jag nog skulle orka plugga istället, läste in gymnasiet med nöd och näppe men efter två terminer började både kropp och hjärna säga ifrån rejält. Jag fattade inte vad som hände, för sista terminen anmälde jag mig bara till en Svenska B, lätt som en plätt, men hjärnan bara tvärvägrade.
Totalt. Jag kunde inte ta mig ut annat än till närliggande affär och bibliotek men hade svårt att ens åka två hållplatser för att ljusbehandla mina eksem två gånger per vecka. För att inte tala om bassängträning för min värk. Omöjligt. Tog mig inte dit. Blev inte alls starkare eller piggare i kroppen som dom andra patienterna blev som också hade fibromyalgi. 

Jag sänkte nivån och tänkte att promenader skulle vara lagom. Inte en chans. Tog alltid trapporna istället för hiss och fick betala hårt. En sån obeskrivlig känsla att kroppen bara lägger av energimässigt, den som kunde hålla igång åtminstone tre månader i sträck på cykel runt en sluss. Jag kände mig jättestark ju, vad var det som var fel?

I den vevan hade jag börjat slussas in i psykiatrin, värk och trötthet var ju nämligen ett tecken på psykisk ohälsa och det botas med terapi i timtal och genom att röra på sig ännu mer. 
Och att aktivera sig. Jag behövde bara lite pepp för det, lite motivation att komma igång, och sen skulle allt bara gå av farten. Värken och tröttheten skulle minska och vips så skulle jag vara igång igen med att jobba. När jag var tillräckligt motiverad.

Efter år med flertalet försök att göra mig 'motiverad' så förstod väl nån terapeut till slut att jag hade motivation så det räckte och blir över men att det inte hjälper sålänge min kropp säger ifrån på en ganska låg aktivitetsnivå. Eller att vi redan ältat det jobbiga i barndomen som trots allt var rätt överkomligt om man jämför med andras barndomstrauman. 
Och en och annan läkare kunde hålla med om att den där infektionen på 90-talet nog ändå hade mer att göra med min ohälsa än vad man velat se till innan. 
Det tog några år och en massa misslyckade arbetsterapiförsök innan läkarna insåg att jag inte alls var psykiskt belastad annat än på grund av extrem fysisk utmattning och att det var sjukdomskänslan i kroppen som blev psykiskt belastande istället för tvärtom. Att jag behövde backa och vila istället för att försöka aktivera mig för att få tillbaka orken.

Ja hjälp vad långt det här blev. Men det är tankar som kommit igång efter min lilla kart-googling.
Jag började gråta av nostalgi och längtan men nu känns det väldigt tydligt att det också är tårar av saknad att jobba och kunna använda kroppen som jag gjorde förr. Och hjärnan. Jag var så bra på det där, att slussa i exakt rätt fart så att slussningen skulle bli trivsam för turisterna men också kunna hålla schemat och trafiken flytande.
Cykla och öppna bron så snabbt att båtarna som gled ur slussen inte skulle behöva angöra väntbryggan innan bron gick upp, utan bara kunna glida förbi smidigt. Sen ta emot nästa gäng som väntat på sin tur. Hinna slussa igenom båda slussarna precis innan jag behövde fylla bassängen igen för att ta ner passagerarbåtarna enligt tidtabellen.

Lugna ner turister som bara måste få komma ner dit dom skulle trots att dom var för sent ute. Eller dom som ansåg sig ha så stor båt att dom tyckte sig få bestämma var i slussen dom skulle placeras. Ofta i kombination med att dom minsann var äldre än mig och dessutom män. Bah! Det där gick jag ju aldrig med på såklart. Min sluss, mina ordningsregler. Och det gick alltid bra. 
Jag hade ju ingen aning om det innan jag började jobba med det, men jag hade bra ögonmått och ett bra hum om volym och sånt. Hur snabbt det gick att tömma en omgång sluss med nivåskillnad på 6 meter. Hur många kanoter som fick plats i en uppåtslussning och ändå kunna köra helt öppna luckor. Utan att välta en endaste kanot.

Jamen å vad jag skulle vilja jobba så igen! 
Kanske en lugnare station, som den ovanför mina slussar, men en enda sluss och med endast en nivåskillnad på två meter. Där kan man pausa en halvtimme före nästa slussning eftersom båtarna som komer från 'min' sluss eller ovanifrån är dubbelslussar. Och därifrån syns inte pappersbruket, där är man mitt i skogen.
Googla på "18:e sluss Dalsland kanal" så får ni se.
Drömma går ju!

Så superlångt det blev, och säkert jätterörigt och en massa grammatiska fel, men orka. Jag behövde minnas lite.
Så fort jag orkar lägger jag ut lite bilder från slussen från mitt 'riktiga' album, stay tuned!

lördag 9 juli 2016

Lyrik på en lördag - Carolina Lindberg

Jag skulle inte kunna göra det utan Dig
Anhörigas betydelse 

Vet du om vad du ger mig när du ger mig din kärlek? 
Du ger mig samhörighet fastän jag är ensam i min kropp. 
Du ger mig lycka fastän tårarna ibland kan rinna. 
Du ger mig glädje och skratt fastän svärtan finns. 

Vet du om vad du ger mig när du ger mig din kärlek? 
Du ger mig rum att vara jag, med min sjukdom och utanför min sjukdom. 
Du ger mig rum att bara vara. 
Du ger mig mod att fortsätta hoppas, för det finns inget val. 
Din kärlek berättar att du behöver mig, den ger mig mål. 

Vet du om vad du ger mig när du ger mig din kärlek? 
Du ger mig allt jag behöver och mer därtill. 
Du vill så gärna göra mig frisk. 
Lyssna till mina ord.  
Jag skulle inte kunna göra det utan Dig.

-Carolina Lindberg


tisdag 5 juli 2016

Jamen å vad jag tjatar om balkongen

Men den är så mysig! Vill ha varmare nu så jag kan mysa lite mer så här på den:


Till höger växer dahlia-djungeln, och nästa år vill jag ha ännu fler på rad bredvid madrassen.
Det blir ju lite speciellt att ligga sådär bredvid dahlior som man oftast ser ovanifrån. Underifrån ser det ut som träd! Jag trivs med dom innan dom blommat liksom! Omgiven, omhuldad och inbäddad.
Tänk vad olika perspektiv kan göra, sicken sensmoral min balkong bjuder på!




måndag 4 juli 2016

Tacksamhet och sammankomstminnen

I helgen hade jag och mannen lite mini-sammankomst eller i alla fall lite känsla av att vara med på sammankomst genom att dels starta med en hotellaktig frukost och sen kolla klipp och bilder som våra vänner som var på plats på sammankomsten skickade till oss.

Jag blev så rörd och är så tacksam för att dom gjorde det, för då kändes inte saknaden lika mycket och så fick vi dessutom små andliga pärlor att leva på tills vi kan se inspelning av programmet i efterhand.

En jättefin pärla är om hopp och jag har en ny favoritbibeltext nu som handlar om hopp, från bibelboken Romarna, kapitel 8 och vers 24 och 25:


"Vi blev nämligen räddade i detta hopp;
men ett hopp som ses är inte ett hopp, för när man ser en sak, hoppas man då på den? 
Men om vi hoppas
på det som vi inte ser,
fortsätter vi att vänta på det med uthållighet"

(En annan favorit, sen länge, är några verser fram, 38 och 39:

"Ty jag är övertygad om att varken död eller liv
eller änglar 

eller regeringar
eller något som nu är eller något som skall komma eller krafter eller höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre."

Eller ME, tänker jag.)

Såhär bloggade jag inför sammankomsten för två år sen, den senaste vi varit på (sen blev jag kraftigt försämrad i sjukdomen och har inte kommit tillbaka till nivån jag hade då):


Helgens kudde full med tårar, bra tårar ändå.

'Hotellfrukosten'

lördag 2 juli 2016

Lyrik på en lördag - Kung David

Denna helg är det den årliga sammankomsten som vår församling brukar vara med på, men jag och min man fixade inte att vara med i år heller. Jag var mer beredd detta år än förra som blev första gången i mitt liv jag missat en sån. Men det känns tomt och sorgligt i år också såklart.

För mig har detta varit årets höjdpunkt sen jag var liten; träffa en massa kompisar från hela landet, klä upp sig och framför allt, en andlig fest med mycket uppmuntran och råd baserade på bibeln, min favoritbok.

Så idag kommer lyriken från min favoritbok och det blir min absoluta favoritpsalm som är skriven av David som levde för flera tusen år sen och var fåraherde, musiker, poet, soldat, statsman, profet och kung.

Denna psalm lärde jag mig läsa redan som 6-åring och den enda svenska översättningen vi hade då var 1917 års översättning, så det blir den versionen:


HERREN är min herde, mig skall intet fattas,

han låter mig vila på gröna ängar;
han för mig till vatten där jag finner ro, 
han vederkvicker min själ;
han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont,
ty du är med mig;
din käpp och stav, de trösta mig.
Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn;
du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.

Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar,
och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.

        - Psalm 23

'Herren' med stora bokstäver betyder att i grundtexten just där så står egentligen Guds egennamn med hebreiska bokstäver utan konsonanter, vilket på svenska blir JHVH. Så varje gång jag kom till 'herren' med stora bokstäver så läste jag Jehova istället, den vanligaste formen av Guds egennamn, och det kändes ju finare, mer rätt och dessutom personligare att göra så.