fredag 15 januari 2016

Jag mår ju lite bättre men oj vilka babysteps vi talar om

Det är skönt att orka sitta upp nuförtiden, att kunna gå över gräsmattan till bilen istället för att behöva bli hämtad direkt vid porten eller att kunna hjälpa min man med att tömma diskmaskinen en gång om dagen.

Det är ju skönt för honom också, att äntligen bli lite avlastad, och dom små förändringarna är stora i vår begränsade värld. Men, rätt små i den stora helheten. Och kollar jag den stora helheten kan jag lätt få panik. Så jag måste anstränga mig att vara här och nu och vara nöjd med det. Inte börja tänka på att jag skulle vilja kunna göra en massa saker som jag kunde för ett par år sen, då jag också var rätt begränsad men mindre än nu.

Den största stressen och längtan är att kunna umgås med folk, träffa vänner och slappa och fika. Sånt som jag gjorde när jag var medeldålig. Inget avancerat, mest kolla film och mysa under filtar och äta godis.
Nu kan jag kolla film med min man några gånger per månad, och det är nytt, för i nåt år nu har jag bara klarat det några gånger på ett helt år.

Det är hjärntröttheten som ställer till det. Tål inte ljud, ljus och för mycket rörelseintryck. Hjärnan stänger ner av för mycket stimuli och sen ligger jag i dvala. Ibland får jag till och med frossa och feber. Och om jag pratat för mycket så får jag ont i halsen. 
Så än sålänge funkar det inte med så mycket besök och att umgås med kompisar, det är ju knappt att jag och min man orkar göra saker ihop. Men som sagt, under hösten har vi kunnat ha små filmdejter i vardagsrumssoffan, som jag har längtat! Och vi lyckades se hela Idolsäsongen tillsammans, det ni! 

Fixar lite Skype-samtal med nära och kära men att träffs irl tar än sålänge för mycket på krafterna, så det är hårt begränsat till dom allra närmaste vi har.
Om ens det. Har nära vänner som jag toklängtar efter men som får vänta. 

Fast jag lever länge på dom få besök som jag klarar, som till exempel en söt liten familj som precis fått en liten tillökning. Dom har E sen tidigare, som är 2,5 år nu och ett litet geni eftersom han kan läsa. Och nu kom lilla M som är så söt och gosig att krama om. Tack o lov att jag orkar hålla! Och även om barnen är som barn är, låter och rör sig, så funkar det helt okej, det verkar vara på en nivå som min hjärna fixar någorlunda utan att bli alltför uttröttad. 
Sen betyder det väldigt mycket att dom som man umgås med är väl insatta i hur dålig man är och vad man klarar och inte klarar. Samt har med fika och fixar fram det själva utan att jag behöver greja. Jätteskönt!
Sen är det ju en liten glädjebonus när man upptäcker att man helt oplanerat har på sig matchande My Little Pony-strumpor! Både E och jag hade Rainbow Dash på våra strumpor senast vi sågs, haha!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!