Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

söndag 19 april 2015

Me and my personal faith - En språklig komvuxutmaning på nittiotalet

I slutet av nittiotalet så pluggade jag engelska på komvux och hade en underbar lärare som peppade mig på många sätt. Jag vet inte varför, men jag har alltid haft komplex för att prata på andra språk som jag lärt mig, självförtroendet helt i botten fastän jag egentligen är språkbegåvad (högsta stapeln på mitt iq-test är den språkliga begåvningen. Men bortse gärna från det nu för jag är så trött att jag varken bryr mig eller ser om det blir galet, haha). Jag vågade inte chansa och testa mig fram och hade väldigt höga krav. Detta jobbade vår engelskalärare bort, för han struntade i dom vanliga skolböckerna och gjorde oss nyfikna på språket på ett annat sätt.
Han var själv amerikan och vägrade säga ett endaste svenskt ord på lektionerna, och vi fick inte heller göra det. Och han berömde oss hela tiden, hur tokigt det än blev. Vi var ju tvungna att göra nationella prov, men han vägrade att sätta betyg efter det.

Istället för ordinarie skolböcker så hade han gjort ett eget kompendium gjord på olika engelska artiklar från olika böcker och tidningar, det var ju lika bra tyckte han eftersom det var troligt att det var så vi oftast skulle stöta på engelsk text, i olika former och med olika stilar och uttryck. Jag blev överraskad när jag hittade en artikel i kompendiet från Vakna, en tidskrift som min församling ger ut. Artikeln handlade om konsten att motta kritik, riktigt bra artikel, som tål att läsas om och om igen. 

Jag berättade att jag är ett Jehovas Vittne och att jag blev glad av att se att han använde vår litteratur i skolmaterialet. Han berättade då att han regelbundet läste våra tidskrifter och gillade artiklarna även om han hade sina egna tro.

Jag tror det var andra eller tredje termin som det var dags för en muntlig framställning inför klassen och när läraren skulle instruera oss hur vi skulle skriva så sa han:
"Ni får skriva om valfritt ämne. Alla utom M (jag alltså), jag vill att du ska skriva (fast han sa det på engelska såklart) om din tro, inte vad du tror på, utan VARFÖR du tror. Din uppsats ska heta "Me and my personal faith"

Kära nån! Gulp! Så roligt, men svårt, och på engelska! Skriva personligt på engelska! Och om mina innersta tankar! Och sen läsa högt inför klassen! Men oj så bra utmaning. Jag behövde det. Rannsaka mig lite, tänka ett steg längre och dessutom våga uttrycka det på ett annat språk. 

Jag hittade uppsatsen för några veckor sen, hade helt glömt bort den, och blev lite stolt. Skämdes lite också för en hel del stavfel, och andra grammatiska fel, men jag lärde mig himla mycket av det, och det var ju det som var vitsen. 

Blev glad av slutkommentaren som jag fick av läraren också, en skön påminnelse att läsa såhär i efterhand. Lägger ut skärmdumpar och hoppas ni ser att läsa och har överseende med stavfel och sånt(bilderna krånglar när jag för över, hoppas det går att förstora upp på alla skärmar) Fast jag tål lite mer kritik nu, haha.

Jag vet att fler av er som läser min blogg har andra trosuppfattningar än mig, och ni får gärna dela med er i kommentarna om er personliga tro eller era existensiella tankar, jag tycker det är så spännande att höra!









8 kommentarer:

  1. Jag kan inte förstora bilden så texten blir lagom att läsa, men orkar nog ändå inte läsa engelska då att tala, läsa å skriva svenska är tillräckligt besvärligt.
    Tack för Dina synpunkter å att Du delar med Dig Dina erfarenheter av spikmattan.
    Jag tycker i alla fall att Din engelsklärare måste ha varit ovanligt bra.
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår det, det är lite krångligt med bilderna. Ja han var så bra! Kram på dig!❤️

      Radera
  2. Hej! Kul att du är tillbaka. Jag har alltid känt nåt särskilt för Jehovas vittnen. En god vän i mellanstadiet var vittne. I Borås, där jag bodde ett antal år, ligger våra kyrkobyggnader grannar. Rent teologiskt brukar man också tala om frikyrkorna, och så jehovas vittnen och mormoner i en egen grupp. Det är mycket i er tro som är nästan exakt som i min, och så en del som inte är det. Mikael och jag, mest Mikael, har en eller två vittnen som kommer typ varannan vecka och talar om tro. De är oerhört trevliga, och nästan lika öppna när vi pratar om vår tro som när de pratar om sin. Ett oerhört fint utbyte tycker jag det är, eftersom jag inte tror att nån förväntar sig att övertyga den andre, och det inte heller är målet, utan att öka förståelsen mellan våra religioner och krossa några missförstånd på vardera sidan.

    Mitt religiösa intresse vaknade tidigt eftersom mina föräldrar också är troende. Vår granne när jag var ca 4-6 år var föreståndare för den judiska församlingen i götwborg och jag minns hur jag smet in till honom när han gjorde sina böneritualer med läderremmar osv. Jag tror att man inte alltid behöver vara vuxen för att vara andligt mogen. Jag tyckte hans trosutövning var vacker och äkta och jag minns den fortfarande. Även om jag förstår den bättre nu! Som sexåring var jag inte ännu särskilt bevandrad i gamla testamentet, även om jag kände till många av berättelserna.

    Jag kan nästan aldrig gå till kyrkan längre, även om vårt kapell ligger på andra sidan rondellen. Mest pga att jag inte kan gå upp så tidigt. Jag blir bara för dålig av att förstöra sömnen på det viset. Det är jättetrist, men jag är också van nu, det var väl tre år sen sist. Ibland har vi möte på kvällen och då går jag och blir alldeles adrenalinfull av spänningen att sjunga psalmer, som jag saknar så!, vara bland folk och hälsa på vänner man inte sett på länge, förutom att jag duschat, sminkatmig, har klätt upp mig och koncentrerar mig i ett par timmar. Det går oftast åt skogen rent fysiskt men är alltid en andlig fest. Men nån gång har jag tänkt att vi också borde ha burka, då skulle man kunna duscha en annan gång och gå med sitt vanliga fula hår och mysbyxor. Fast just i ett inlägg om personlig tro ska man väl inte skämta om just burka.

    Jag har inte läst din essä ännu, jag försökte läsa nåt av cort johnson precis före det och hjärnan smälte. Men nu har den ju uppenbart varit helt ledig medan jag skrev det här :)

    ...for they shall mount up with strength as eagles. Så tror jag lärarens vers slutar, och jag tänker kanske snarare på att hoppa som en kalv. Men alla löften om att det en gång kommer att reda upp sig, kanske inte i morgon eller ens i år, men den där styrkan känner jag lyfter mig, kanske faktiskt som på örnvingar. Inte när sorgen och sjukdomseländet är som värst, då finns bara lidandet, men som nu, när jag har det ok. Då fylls min bägare och jag kommer att ha några droppar styrka och tro över nästa gång jag kämpar med att stå ut.

    Men som sagt, jag ska läsa din uppsats nu. Det här är skrivet, som det brukar vara när det gäller mig, helt på impuls och utan plan eller eftertanke. Bara vad hjärtat är fullt av. Kram!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så mysigt att du delar med dig! Ja, visst är ett sånt utbyte bra, jag kan sakna den biten mycket nu när jag inte kommer ut i vår verksamhet. Just ja, vi var ju 'grannar' i Borås! Jag bodde där mellan -88 och -90.
      Förstår din saknad att inte kunna vara med så ofta, å vad det är underbart när det väl funkar. Och nuförtiden börjar jag böla så fort jag kan vara med och sjunga, för det är så fint, och då går det ändå inte att sjunga haha. Jo hulksjunga.
      Precis, det kommer att ordna upp sig, jag klamrar fast vid hoppet även om det ibland känns outhärdligt, då är det bara vädjanden och böner om att orka stå ut för stunden. <3

      Radera
  3. Så spännande! Och fint att du delar med dej <3
    Jag skulle så gärna vilja tro, men det har inte varit helt enkelt för mej. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men på senare tid har jag upptäckt en sak...

    Jag fick frågan av en vän härom dagen hur jag hanterar att leva med en kronisk sjukdom, rent mentalt. Och under en period så var det riktigt tufft, trodde aldrig att det här skulle gå att acceptera. Men på senare tid har det varit lättare (även om sjukdomen blivit värre), jag har fått nån typ av sinnesro som jag inte haft innan. Det känns nästan som att det inte kommer från mej (!)

    Så jag vill tro att det finns en kraft som är starkare än mej, som orkar åt mej när jag inte gör det. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint och så skönt att du funnit en slags sinnesro! Förstår att det inte är helt självklart detta med tro, men du verkar ha snappat upp en andlig sida som du kanske ska pröva att utforska? Jag brukar tipsa andra som känner som du att testa att be, tala fritt ur hjärtat till detta 'något', ställa frågor, be om hjälp, och se hur det känns eller vad som händer. För mig är ju denna högre makt en personlighet som även har ett namn enligt Bibeln, och det känns så tryggt att veta det, men det är ju som med alla förhållanden, det tar tid att lära känna någon, och jag känner det som att jag kommit mycket närmare nu när jag är såhär sjuk. Inte bara för att kunna härda ut, utan också för att jag har mer tid till att reflektera över djupa frågor, och även uppskatta dom små sakerna i livet, dom mest basala sakerna.
      Tack för att du delade med dig! Kram❤️

      Radera
    2. Ja, bön är något jag övar på :) Jag har många troende i min närhet och ser att dom har något som jag också vill ha, det var väl så jag bestämde mej för att prova med bön. Men som du säger så tar ju alla relationer tid, och alla bitar faller inte på plats över en natt. Men det gör väl kanske inte så mycket - tid verkar vara något jag har gott om :)
      Kram!

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!