Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

tisdag 17 mars 2015

Mitt mest lästa inlägg hittills - det om att gråta öppet



Som kristen är det för mig egentligen en självklarhet att 'få' ge uttryck för mitt innersta. ”Det finns en tid ... att gråta och en tid att skratta; en tid att hålla klagan och en tid att dansa omkring.”
Och ändå, så svårt ibland. För mig. Speciellt när det gäller att få vara arg.

Bibeln är full av exempel på människor i olika stadier av sorg och som av olika skäl gråter och tömmer sina innersta tankar. Stora starka krigare eller mäktiga kungar också. Jag tänker ofta på det, hur man kanske visar eller har visat känslor på olika sätt i olika kulturer men också under olika tider i historien.

Såhär står det i ett bibliskt uppslagsverk under "Sorg":

"Bland de orientaliska folken gav man vanligtvis öppet uttryck åt sin sorg på många olika sätt, så som det framgår av de bibliska berättelserna. En hel bok i Bibeln, Klagovisorna, är ett uttryck för sorg över att Jerusalem blev ödelagt.

Man sörjde som ett uttryck för ånger eller därför att en olycka var nära förestående eller därför att en olycklig situation redan hade uppstått. Den vanligaste orsaken till sorg var utan tvivel döden. Efter ett dödsfall i den närmaste familjekretsen följde en sorgetid, och att mista en förälder eller ende sonen beskrivs som orsak till djupaste sorg.

Man lät sorgen komma till uttryck i ord och genom att gråta, genom att vanställa sitt utseende och genom att fasta eller på annat sätt avhålla sig från vanliga göromål. Gråten kunde åtföljas av höga och bittra klagorop eller av att man slog sig på bröstet, rev sönder sina kläder, kastade stoft eller aska på huvudet och klädde sig i säckväv, tog av sig sandalerna och täckte över huvudet eller ansiktet, skar av håret eller ryckte hår från huvudet och rakade av skägget, och somliga, som följde hedniska sedvänjor, ristade märken på kroppen. Förutom att fasta avhöll man sig kanske från att gnida in sig med olja eller att tvätta sina kläder, och somliga satte sig på marken eller i aska."

(För att se hela texten och även skriftställeshänvisningar som hela texten är grundad på gå in HÄR)

Man sörjde rejält. Och visade upp det.

Jag kan tycka att det är svårare att sörja saker som inte är lika påtagligt som döden. Och det är jag nog inte ensam om att tycka. Men det behövs, och då kanske man måste lyfta upp det mer, göra det mer påtagligt, eftersom sorg är en läkningsprocess.
Det kan till exempel handla om svår sjukdom som begränsar livet eller ändrar på alla förutsättningar, förlorad kärlek, förlorad barndom, förlorade relationer (även älskade husdjur), att inte kunna få barn eller att man varit med om något traumatiskt. Vi behöver kunna prata om det mer, så är det bara!

(Mer om sorg, som jag tycker man kan tillämpa vid all sorts sorg rekommenderar jag ett avsnitt som heter "Är det normalt att känna det så här?" ur en bibelgrundad broschyr som heter "När någon du älskar dör". Texten finns HÄR)






2 kommentarer:

  1. Jag gråter inte, inte bland folk, inte ens ihop med min familj.
    Fick som liten höra att skulle jag gråta kunde jag gå in på toaletten å stänga in mig där...

    kram Åsa
    naltanorrland.bloggspot.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sorgligt Åsa, och kanske alltför vanligt. Styrkekram till dig <3

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!