söndag 22 februari 2015

Jag skriver ner lite känslor nu

Jag känner mig ensam och rädd.
Jag är arg.

Jag är inte ensam, jag har många fina vänner och framförallt en underbar man som inte viker från min sida.
Men man kan känna sig ensam ändå.
För jag orkar ju inte göra så mycket mer än att vila. Det finns så många jag vill fika och mysa med men som jag inte orkar.
Men jag vill ändå vara en del av dessa människors liv och det är underbart när någon frågar om jag vill fika eller komma hem till dom även om dom vet svaret. Jag uppskattar det oerhört. Att jag är tänkt på. Jag blev det idag till exempel.

För jag tänker på er. Så mycket. Vad händer i era liv, det ni inte skriver på sociala medier?

Det mysigaste som finns är när det trillar in små sms som säger "vill bara berätta att jag är kär!" eller "jag är gravid!" Å, så mysigt att höra om andras lycka.

Sen beundrar jag dom som orkar fråga, om och om igen, "hur mår du idag?", fast svaren blir lika tråkiga som alltid. Men jag är tänkt på.
Jag tänker nämligen på dom. Jag har väldigt mycket tid att tänka nämligen.

Rädd?
Ja, att jag en dag inte ska stå ut längre. För när jag vaknar på morgonen slår det mig så hårt att den här dagen blir som igår. I sängen, till toa, äta, vila, sova.
Men jag ska nog vara lite rädd. Och möta det. Klappa mig själv och säga "du klarar det, jag vet det".

Arg?
På att inte ha fått vara arg. Det var inte okej. Man ska va lugn och tacksam.
Det har suttit hårt och länge. Och fortfarande håller jag mycket inom mig.
Jag har mobbats och blivit utstött sen barndomen. I skolan, hemma och på arbetsplatser. Jag blev aldrig arg på dom. Tillbaka. För dom var arga på mig, dom där mobbarna.
Men, jag har också inte blivit mobbad; haft bra arbetsplatser, bra perioder under skolåren och kärleksfulla vänner. Ändå är jag så präglad av dom där arga.

Men nu är jag arg tillbaka, och det är befriande. Man behöver ju inte ringa upp och säga "jag är arg för det du gjorde när..."
Men jag tillåter mig att pysa ut.

Argast just nu är jag nog på ett antal företagskunder jag hade dom senaste åren precis innan jag blev sängbunden, då jag kämpade det sista med mitt designföretag. Jag, en liten designer med inte ens tjugofem procents arbetsförmåga fick kämpa för att få fakturor betalda av riktigt stora företag och kunder. Vi pratar tusentals kronor som betalades flera månader försent.
Jag vet att jag inte är ensam, småföretagare och smådesigners blir lätt nertrampade och utnyttjade av större företag.

Just nu kämpar jag för att få tillbaka en hel kollektion från en butik som påstår att jag skänkt allt till dom, men att, visst, jag kan komma och hämta det som finns kvar. Skänkt?!! Ja ni hör ju. Jag har papper på allt, men vad hjälper det? Ska man polisanmäla? Det är bara helt sjukt alltihop.

Jag har haft ett par seriösa kunder under alla dessa år och dom är helt underbara. Professionella och trevliga i all kommunikation. Dom har butiker som säljer egna och många smådesigners plagg och smycken, och har själva kämpat sig upp från botten som små designers. Men så går det väldigt bra för dom nu också, just för att dom är professionella och sköter affärerna snyggt.
När jag tänker efter så väger dom faktiskt upp alla dom där andra knäppa kunderna som körde med fulspel.
Se där, va bra att pysa ut lite, både vara lite arg men också känna sig nöjd!

Vilken eller vilka är era starkaste känslor just nu?







8 kommentarer:

  1. Usch, vad tråkigt med sådan företag och vad är det för typer som ljuger och påstår att du skänkt allt? Det är klart att du blir arg. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Enda trösten är väl att det inte bara är jag som blivit lurad. Men i denna stad armbågas det lätt fram inom vissa verksamheter. Många designers tappar lusten, det kan jag förstå. Skönt ändå att ha lämnat detta bakom sig, hantverkar hellre för välgörenhet om/när jag orkar : ) Kram <3

      Radera
  2. Tråkigt. Det är hemskt att behöva slåss i motvind. Hemskt när stora företag lurar mindre aktörer.
    kram

    SvaraRadera
  3. Fint att läsa (ledsamt och hoppfullt samtidigt). Tack för att du förklarar hur det ligger till med känslan att bli tänkt på! För ibland vågar man (läs jag) nog inte skriva och fråga grejer, eller höra om man kan hälsa på lite, eller ses, eller hur är läget, eller blablabla här är en spännande grej ur mitt lilla liv... av rädsla för att vara utmattande osv.
    Så, bra att veta! Fint! <3

    (Apropå det; tänker OFTA att jag borde spontanhälsapå hos er, lämna tillbaka lånade böcker och bara byta några ord och kramas lite. Drömde nog till och med inatt att jag gjorde det. Men. Vet ju att det sällan funkar/orkas. Ska dock inte vara så feg att fråga hädanefter!)

    Mina starkaste känslor just nu: trötthet, huvudvärk, hundra blandade känslor i en förvirrad kompott, över att kanske/eventuellt/förmodligen måsta sänka farten på min ideella älsklingsverksamhet.
    Det är ju inte världens ände. Men stort i mitt liv.

    Jo. Jag är kär också. Nyförälskad samt stabilkär. I samma person. Det är en gåva.

    KRAM.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och så fint tillbaka, hur du tänker, och jag misstänker att det ofta är så. Jag vet ju själv hur svårt det kan vara att veta hur man ska förhålla sig till någon med lite ork, oberoende av orsak. Och så är vi ju så olika, hur veta liksom?
      Vad spännande att du har böcker som är våra, haha, har ingen aning, jo förresten hårboken kanske?
      Ja du, tror jag förstår din känsla att kanske behöva sakta ner farten i älsklingsverksamheten. Har fått göra det flera gånger. Och då visste jag inte varför jag var så sjuk och inte orkade med. Men kom ihåg den klassiska 'änkans skärv', och att chansen är större att göra mer nytta än med tidspress. Fastän ingen egentligen pressar. Men se det tillfälligt. Jag gör det. Jag pausar fortfarande, jag har inte 'slutat' som pionjär.
      Underbart med kärleken, tänk att ha hittat 'hem', finaste känslan!❤️

      Radera
  4. Tänker oxå ofta på dig att jag ska komma och hälsa på, skicka blommor eller liknande men så går dagarna, besöken i göteborg är så korta och att jag säkert har en massa kemikalier på mig...
    Vi bor kvar i västerås, vega är blir fem till försommaren och jonas är fortfarande den bäste för mig även om jag inte är nykär som Sanna. Jag skriver d-uppsats och planerar bli färdig psykiatrissk till sommaren. /pauline

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tjuvkikar in ibland och njuter av fina Vega. Ja, förstår känslan, man hinner inte med allt och alla på sina visiter till hemstad. Mysigt att få en uppdatering såhär. Kemikaliefri o allt. Det där är ju så kinkigt, kunde det inte räcka med redan befintliga hinder. Nu har jag två väninnor som kommer att jobba som psykiatrissk, heja er, ni behövs❤️ PS, Häromdagen tog mannen fram fotoalbumet från Gotland, var på väg att skicka snubbelbilden över tältlinor till dig men orkade inte. Och baden vid raukarna. Vilken tid vi hade, underbart. Kram❤️

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!