tisdag 13 januari 2015

Gästblogg: Om andras missunsamhet

Det här är en riktig kämpe ska ni veta, och en omtänksam människa som bryr sig mycket om andra.

Här är lite reflektioner från henne, mycket som jag kan känna igen mig i:

"I onsdags var jag ute och lekte med min hund FÖR FÖRSTA GÅNGEN sedan i somras, när vi var ofta på stranden och lekte där och hon fick bada och matte fick sol på sig.

Sommaren sög musten ur mig givetvis då att vara aktiv (fysiskt och mentalt) är förödande för oss med ME. (Helt olikt från andra sjukdomar vill jag tillägga.)
Men p.ga. min svåra psoriasis sker den bästa läkningen av utslagen just i solen och då tvungade jag mig ut i solen nästan dagligen, om inte annat så bara ligga på gräset i solen MEN att bara packa ner filtar, kuddar, vatten m.m. fick mig ofta att krascha och istället för att ta mig ut stod väskan många dagar i hallen färdigpackad och jag kraschad i sängen.

Dessutom behöver jag bara ligga i lugn o ro ute i solen, inte med en massa människor runt omkring mig eller grannar som kommer och socialiserar sig själv om jag inte ber om det, dvs då jag känner att jag klarar av att umgås. Stillhet och lugn är det jag behöver varje dag. Svårt kanske att förstå för dem som inte behöver göra avkall på så oerhört mycket i livet som vi med ME tvingas till.

I augusti kraschade jag totalt i ordets rätta bemärkelse och jag har legat mer el mindre hela hösten, med små avbrott för att göra smycken, fram till jul.

I julas träffade jag mina två systrar och deras barn för första gången på månader (och de andra syskonbarn har jag inte träffat på flera år.) Detta gav mig oerhörd GLÄDJE och LYCKA att orka dessa två dagar med allihopa och gudarna ska veta hur jag pushade mig själv för att orka, även om jag ofta smög ifrån och la mig för att vila flera gånger, så visar jag aldrig utåt hur dåligt jag mår. INGEN kan någonsin veta hur ILLA det är och hur hela systemet kraschar totalt när jag väl kommer hem.

Hemmet är min borg, my sanctuary, fristad var jag ska kunna återhämta mig och vara i lugn och ro. Det är där krascherna syns och finns och återhämtningen tar plats. Därför är det också endast de närmaste som levt tillsammans med mig som i verkligheten ser hur illa det är med mig. Det kan ingen avgöra eller se på ett par dagar eller förnimma de MYCKET FÅ gånger man kan se mig någonstans ute sminkad och väl i ordninggjord för ett par timmar.

Att hitta något litet göra, som i detta fall smycken, som jag kan göra inom hemmets lugna vrå - i min egen takt- har gett mig oerhört mycket glädje, vilket verkligen behövs när man lever i ett mycket svårt tillstånd, isolerat från andra och med ingen social stimulans.
Ingen som inte lever med detta svåra tillstånd (ME) i konstant hjärntrötthet, smärta i hela kroppen, ljud och ljuskänslig, förödande utmattning, migrän flera ggr i veckan, feber och influensa s a m t i d i g t med flera andra tiotals symtom dagligen kan förstå hur en enda liten sak i livet kan göra en så stor skillnad och ge glädje - som i mitt fall att knåpa med smycken!

När man inte kan göra något annat så blir denna lilla sak så oerhört glädjande för mig att jag ÄNTLIGEN hittat något jag faktiskt tidvis klarar av att göra!

MEN, det har hörts missunnande röster om detta också och frågor som "hur jag klarar av att göra detta men inte annat i mitt hem..." Jag undrar för min del; Hur kommer det sig att en sjuk människa inte får glädjas åt det lilla och ha EN liten trevlig aktivitet i sitt liv utan att baktalas?! Hur kommer det sig att det är OK att gamlingar som har hjälp i hemmet och stickar och virkar är mer acceptabelt av omgivningen än när en svårt sjuk människa gör sitt handarbete - de dagar hon klarar av det?! Jag undrar bara.

Bara för att jag klarar av att göra EN sak och då och då betyder INTE att jag nu är frisk, det betyder INTE heller att jag nu klarar av det ena och det andra, det betyder inte heller att jag INTE har rätt att bejaka det jag KAN bejaka i mitt liv och att jag skulle göra något av detta utan försämring! För givetvis ger det negativ effekt på mitt fysiska mående MEN i rätt mängd stimuli kan jag undvika dippar, dvs krasch, och det istället ger mig GLÄDJE i mitt liv!

Friska/re människor kan glädjas över så mycket annat i sitt liv förutom arbete och familjeliv samt vardagssysslor; även prata i telefon, umgås med vänner, resa, åka på dagsturer, shoppa, dansa, gå på krogen eller sammankomster, träna, promenera sina hundar, - ja allt som gör livet värt att leva helt enkelt!
Varför ska inte jag få ha EN sak som ger mig glädje utan att det ska missunas mig och förundras över, frågar jag bara?!"

(Personen önskar vara anonym)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!