Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till kampanjen Millions missing i Sverige!

måndag 13 oktober 2014

Suicidprevention och att våga prata om det som är riktigt tungt

Människor i kris kan ibland tänka att självmord, eller suicid, är den enda lösningen på problemen och plågorna. Det här är ett tungt ämne och jag stöter ofta på ämnet i ME-sammanhang.
Att drabbas av kronisk sjukdom kan räcka nog för att inte orka leva, men att också behöva kämpa sig till rätt vård och bemötande av omgivningen är ytterligare en belastning.
Prognosen för tillfrisknande är låg vid ME, och chansen att försämras över tid är i många fall stor. Att veta att det inte finns bra vård eller en specialistklinik som kan ta emot en om man blir riktigt dålig kan kännas oroande och hopplöst. Bemötandet när man som ME-sjuk måste få akutvård är rätt kasst, helt enkelt på grund av att de flesta inom vården inte vet vad det är för något. En ME-patient kan behöva speciell vård för att inte försämras av själva sjukhusvistelsen och vi hamnar ofta i moment 22.

Ett viktigt första steg för att förhindra suicid när det gäller svår kronisk sjukdom är att våga prata om det. En person med såna tankar behöver få berätta det och det räcker ofta väldigt långt bara att kunna prata om sina suicidtankar. Det finns många myter om hur man ska hantera det, och en är att man skulle kunna få nån att börja tänka i dom banorna om man börjar tala om det. Det är alltså helt fel.

Att insjukna i ME eller att bli försämrad i sjukdomen kan utlösa en rejäl livskris och det är där det är så viktigt att möta upp, att lyssna på och ge små redskap för att orka sig igenom den fasen. Det gäller att lyfta upp dom värsta tankarna, inte att tysta ner, för då är risken stor att tankarna låser sig fast vid att det inte finns en annan utväg.

Jag har det senaste halvåret läst på lite mer om självmord i samband med ME, men även annan kronisk sjukdom, och har även varit i kontakt med Nationellt centrum för suicidforskning - NASP för att dels lyfta upp att problematiken finns, men också för att få reda på hur man kan hjälpa dom som är svårt kroniskt sjuka och har självmordstankar. Det nådde till slut chefen för NASP och såhär svarade hon mig i ett mail:

Vi vid NASP är väldigt glada över att Du har hört av dig till oss eftersom Dina observationer är så viktiga och för att det är så viktigt att förbättra livskvaliteten hos kroniskt fysiskt sjuka personer. Ingen ska behöva gå i självmordstankar eller gå den yttersta vägen, att ta sitt liv.

Som min kollega Guo-Xin Jian skrivit till Dig tidigare så har vi tillsammans med professor Sten Fredriksson gjort en undersökning bland patienter i Sverige som har Multipel Skleros och vi tror att den förbättrade vården för dessa patienter gjorde att självmordsdödligheten var låg jämfört med i andra länder. Det är en väldigt viktig allmänt etisk och vårdetisk fråga; att hjälpa att minska smärta, att göra vardagen bättre och att ha tillgång till sociala nätverk när man inte har anhöriga som kan stödja. Även anhöriga behöver många gånger stöd för att klara av, den ibland mycket svåra, vardagen. Jag tycker att detta ämne faller i glömska ibland och det borde ständigt lyftas upp och synliggöras då det finns många möjligheter och många hjälpsamma friska personer i samhället, inte minst unga, som gärna vill göra någonting. Jag själv hade för många år sedan en forskningsassistent som, innan hon började arbeta hos mig, hade arbetat hos en svårt kroniskt fysiskt sjuk person efter att hon avslutat sin gymnasieutbildning och innan hon skulle gå vidare och välja sin utbildning och sitt yrke. En möjlighet skulle kunna vara att Du skriver, om inte en artikel då det kan kännas krävande, åtminstone en insändare till våra stora dagstidningar och lyfter upp detta ämne igen.

Ännu en gång, tack för att Du skrev till oss.

Med bästa hälsningar,

Danuta Wasserman
Chef för NASP

Jag önskar verkligen att jag hade mer kraft och hälsa för att engagera mig mer i detta, men eftersom jag är i så dåligt skick själv så fixar jag inte att göra så mycket mer än att försöka sprida information och lyfta upp ämnet så gott det går. (Jag började skriva detta inlägg i mars) Som tur är så har jag kunnat bolla vidare detta med vår patientförening RME och det är flera av medlemmarna som är starkt engagerade i ämnet och redo att jobba vidare för suicidprevention i vår patientgrupp. Det är ett stort arbete att utföra, dels att mer akut förhindra självmord genom att se och fånga upp dom som har såna tankar men också på längre sikt, genom att jobba för att ME-patienter får bättre livskvalité tack vare bättre vård, som fallet är för t ex patienter med Multipel Skleros, vilket chefen för NASP belyste.


Och om du undrar över något kring detta ämne men inte vill skriva i kommentarerna så går det bra att maila mig på:

enlangvarigforkylning@gmail.com


Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa

Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa


6 kommentarer:

  1. Superviktigt. Vi gör vad vi kan, så långt vi kan det. Men lite taskigt att bolla tillbaks till svårt sjuka att vi ska lyfta frågan i pressen, det är ju där vi behöver NASP mfl.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jupp, det håller jag med om. Hoppas frågan snart kan lyftas igen, kanske av anhöriga. Men dom är ju också hårt belastade redan. Du har vart en klippa längs med vägen iallafall! <3

      Radera
  2. Till och från vandrar dessa tankar i mitt huvud,
    Jag vill inte leva... Men vill jag dö?
    När jag mår som sämst skulle jag gärna lägga mig ner å bara döden dö.

    Kram

    SvaraRadera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!