Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till Open Medicine Foundations donationssida för att kunna skänka en slant till biomedicinsk forskning om ME!

tisdag 1 april 2014

Throwback, för ett år sen

MÅNDAGEN DEN 1:E APRIL 2013

Sjuklighet
Vet inte jag. Ska jag skriva om min sjuklighet? Ibland är det bra tänker jag. Så man ser sammanhang och kan få ur sig frustrationer. Men så kan det ju bli ältande. Men det kanske behövs. Och så kanske jag lättare kan öva på acceptans. För det är det som det handlar om. Mest. Det går inte att göra så mycket än att lindra vissa symptom. Inte det ens, alltid.

Så tänker jag att nån annan kanske läser och känner igen sig och blir styrkt av att inte känna sig ensam i lidande och frustration. Och så kan man byta tankar med varann och peppa. Säga "håll ut!".

Ibland vill jag skriva för att andra ska förstå. Men det är onödigt med vissa. För dom förstår ändå inte. Och det kan jag inte göra något åt. Jag har för lite energi att hushålla med. Och det är onödigt att slösa det på sånt som ändå inte funkar.

Förr trodde jag att det skulle funka. Jag förklarade och ursäktade mig eller så höll jag tyst och gjorde saker jag inte orkade. Men nu vet jag bättre. Tror jag.

Grejen är den att jag varit sjuk ända sen jag föddes. Så jag har väl inget annat att jämföra med. Vilket är skönt på ett sätt. Det är inte "hon var en aktiv sportig tjej som hade hundra järn i elden, men plötsligt en dag fick hon en infektion och efter det fick hon postviral trötthet och är nu en skugga av sitt forna jag".

Men jag vet ju att man ska orka mer. Orka leka som dom andra barnen. Ta upp näring och bli stark så man orkar sitta i skolbänken, och när det är rast så går man ut och klättrar, hoppar och spelar fotboll. Jag bad om att få va inne på rasten. Jag frös. Jämt. Men när det blev varmare på terminen orkade jag spela fotboll, det gillade jag. Och så sprang jag efter bollen om jag orkade, men mest var jag i försvaret.

Jag älskade livet. Jag älskar livet. Jag var kreativ. Jag är kreativ. Hundratals idéer ställde sig på kö i mitt huvud för att bli gjorda. Men jag sov. Överallt. Så fort det bara gick. Men jag lekte också. Bara det inte innebar långa sträckor att promenera eller gå. Som att ta sig till badhuset. Det låg nära oss men var en pina att gå till. Jag minns att jag tidigt i min barndom fantiserade över att det borde finnas ett globalt system av rullband så man slapp gå. Såna rullband som finns på Schipols flygplats till exempel. Inte konstigt egentligen. Jag var undernärd och hade blod- och vitaminbrist. Läkarna visste inte vad dom skulle göra. Det var ett oändligt tjat om hur mager jag var. Tjat från alla håll och kanter. Frustrerande. Jag var ju nöjd. Jag var bara trött. Sömnig. Ville ju bara leka. Slippa höra tjatet.

Jo. Det blir nog så. Jag kommer skriva ibland. Det känns bra. Men jag varvar nog med livets härligheter också. Som att jag älskar gardinerna i sovrumsfönstret där jag tillbringar mesta delen av dygnet nuförtiden. Och att vi har turen att bo vid en skog, och att jag ser skogen genom fönstret med dom vackra gardinerna hängandes vid sidan om.

Utdrag från min förra blogg alltså. Och jag känner ungefär samma idag, såpass att det fick bli en helt ny blogg. Det här året har varit en resa kan man säga, men inte så förtvivlad resa som jag gjorde året innan då jag inte visste vad som höll på att hända med mig, och då hela tillvaron stannade upp och blev förändrad. Jag har mycket mer kunskap nu, jag vet mer. Veta är så bra.











2 kommentarer:

  1. Kunskap är bra. Tyvärr tror jag att du har rätt angående att få andra att förstå, vissa människor vill inte förstå och ibland är det bäst att inse att vissa strider inte är värda att ta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så. Tack för att du tittade in! <3

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!