Skänk pengar till forskning om ME!

Skänk pengar till forskning om ME!
Klicka på bilden för att komma till kampanjen Millions missing i Sverige!

onsdag 9 april 2014

För ett år sen

• fick jag diagnosen Myalgisk Encefalomyelit

• fick min man också den diagnosen. Han påbörjade en kur med B12 eftersom han hade kraftig brist utöver sjukdomen. Samma kväll som vi var på Åminnelsen fick han en anafylaktisk reaktion av B12-sprutorna varpå vi fick åka ambulans till sjukhuset. Väl där fick han dropp och mediciner och fick övervakas hela natten. Jag vägrade lämna hans sida, men var så utmattad att jag inte kunde sitta upp. Som tur är fanns det en extra brits för mig att ligga på och akutmottagningen var lugn.

Jag var ganska rädd och förtvivlad och kände mig ensam och utlämnad. Där och då blev jag än mer medveten över dels hur svag jag var och hur beroende jag var av min mans vård. Händer det honom någonting är vi rätt körda.

• fick vi besök av en biståndshandläggare eftersom vi hade sökt hemtjänst. Detta var dagen efter min mans sjukhusbesök.
Hon avslog vår ansökan.

• rämnade min värld en smula. Jag visste att något var fel med min kropp men jag levde hela tiden på hoppet om att bli bättre. Jag hade ju blivit intalad av läkare i 16 år att jag bara var utbränd och behövde gå i terapi för att ändra mitt tankemönster och se till att aktivera mig, på så vis skulle jag bli piggare och ha mindre värk.
Istället visade det sig att jag hade ätit fel mediciner i 20 år, inte alls kunde tänka bort utmattning och värk. Definitivt inte aktivera bort det. Och eftersom diagnosen ställdes så sent i livet är chansen väldigt liten att en förbättring kan ske i sjukdomsförloppet. Det finns snarare en risk att det kan bli sämre.

• hittade vi en artikelserie i tidskriften Vakna som handlar om ME och som gav oss mer tröst och förståelse än något annat. Jag kommer aldrig att glömma den dagen när vi läste den. Det var som om någon tog oss i famn och sa "jag förstår exakt hur ni har det, det kommer bli bra trots allt, ni kommer att klara det".

• tog jag min senaste långpromenad.

• sattes en sorgeprocess igång.








Ett år är både en kort och en lång tid.




8 kommentarer:

  1. Kram <3 viktigt att få sörja det friska liv man förlorat för att sedan kunna glädjas av små saker. Jag minns inte ens vad det var för datum jsg fick diagnoseneller vilket år fast det var nog på hösten för 3 eller 4 år sen... Fast minns dagen jag vaknade och kroppen lagt av, vet ej om jsg fick ME då eller hade haft det o fick ett rejält skov, men det var 9maj2009 jag vaknade och förlorat balans, synen, orken osv..
    Ta hand om dig! Så dina armband du knyter!
    Kram<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. ❤️❤️❤️ Du kämpar tappert måste jag säga! Kram!

      Radera
  2. Såna dagar gör sig påminda i kropp och själ. Stor kram!

    SvaraRadera
  3. Svar
    1. Styrkekramar tillbaka Nilla!❤️

      Radera

Skriv gärna några rader, och mitt tips är att först kopiera det du skrivit eftersom det ofta krånglar när man väl ska publicera det och kanske måste testa igen. Hoppas att det ska funka!